Josefin

Råkade ut för en grej idag. och trodde inte att jag skulle reagera såhär. jag och en vän sitter och pratar. och på nåt sätt säger jag ironiskt- är du verkligen 25?! och hon svarar då att jag har hängt upp mig på ålder och att om de är någon som har åldersnoja så är det jag. Missförstå mig inte nu. för jag tycker inte att jag är gammal snarare tvärtom. Grejen är den att jag skäms för min ålder. iaf på universitetet. Mina ynka 21 år (19 när jag började) är inte respektingivande och har alltid fått påhopp för min ålder. Det har satt spår i mig och jag går fort in i försvarsställning när någon tar upp min ålder gentemot mitt val av yrke. Visste när jag var 14 år att jag skulle arbeta med barn (då äldre barn tänkte jag) jag har aldrig kännt mig speciellt bra på saker förutom just barn.. har aldrig kännt att jag har haft något val och det gör att när 36 åriga människor tittar snett och tycker att jag inte har nån livserfarenhet osv. så blir jag inte bara arg utan ledsen..


Har tappat min gnista. har tappat tron på mig själv just nu. börjar fundera och oroa mig för hur jag uppfattas av andra. sånt är aldrig bra.. de slår ju ner en på nolltid. jag är glad att de finns människor i min  närhet som  lyser upp mitt liv.. folk som betyder något och gör mig lycklig. är tacksam över att saker och ting klarnar efter hand och man inser att de finns människor som man inte vill ha i sitt liv.. jag har mina klippor och jag är en klippa för dom.